The Hagaman is caught...

Det känns ju lagom muntert att man bor granne med hans arbetsplats... :S En trevlig familjefar... jotack.
I Östersund fästes inte någon större uppmärksamhet på hans tillfångatagande. En liten notis på inrikessidan bara. Försöker gå in på vk.se, men servern har tydligen kraschat. Fast egentligen hade jag nog redan börjat nonchalera hagamannen lite smått. Gick hem från krogen i ren trots för några helger sedan.
Apropå något helt annat, Inkognito hämtas från tryckeriet idag! Ska bli spännande att se hur den ser ut...
Nu tar jag nog lunch eller något. Tills jag skriver här nästa gång kan ni roa er med att läsa en konstrecension av en totalt oerfaren konstkännare....


Konstbetraktelse av den oerfarna
• Ahlbergshallen, Östersund
• Clara Hedborg ställer ut måleri, skulpturer och glaskonst

Vi får inte upp dörren!
Damen som sitter och vaktar utställningen på Ahlbergshallen ser lite uppgiven ut. Halva utställningen går inte att beskåda, hon har prövat alla nycklar.
Jag knuffar lite brutalt på dörren, som går upp vid andra försöket. Jag blir lite paff när jag ser mig omkring och tänker...
Vad tomt det är! Jag skäms lite av tanken, och det slår mig efter ett tag att konst kanske är mycket mer än ett första intryck.

Det är en sparsmakad utställning. Det är mycket former, men med tanke bakom. Jag fastnar speciellt för konstverket Så som en spegel. Det ser ut som en lång tunnel, med ljus i slutet. Det är suggestivt och effektfullt, nästan lite futuristiskt. Balans och jämvikt är ord som poppar upp i mitt huvud när jag ser det mobila konstverket i mitten av rummet. På en vägg finns det ett konstverk som fångar min uppmärksamhet. Fotsteg i en oformlig låda. Han, Hon, Den, Det kallas serien. Men fotstegen verkar vilja vara så mycket mer än ett subjekt. De vill att man ska styra stegen dit man känner för, och följa sitt hjärta.
Innan jag går ut ur rummet lägger jag märke till en liten svart tavla i det ena hörnet. Man kan nästan bara ana att hålet i mitten finns där, precis innan man sugs inåt.

I ett annat rum svävar ett hus i luften. Dörren är röd, och listerna är i skiftande färger. Men varför är fönstren vita? Är det betraktarens ögon de ska symbolisera, man ser olika oberoende vem det är som tittar in? På en angränsande konstverk kan man se dagens första ljusstrålar leta sig in på kala väggar, i olika vinklar. Det är kanske de fönstren som hör till huset. Jag tycker de två konstverken kompletterar varandra bra.

Tre tavlor - som bildar litografin Kast och Lyra - ser mest bara moderna ut vid en första anblick. Men står man kvar ett tag och försöker hitta något mer än bara streck, ser man snart att konstverken verkar sträva någon annanstans. Man anar en rörelse som vill ut ur bilden, bort ur bilden. I mitten finns det svarta bollar. Bollarna ser tveksamma ut, som om de inte riktigt vet vart de ska ta vägen. Jag tänker: Kast och lyra passar nog egentligen bra som titel. Fast jag vet inte varför.

I det sista rummet finns det hus. På varje hustavla är någon del särskilt framhävd, ett tak eller en vägg. De är färgglada bilder och jag gillar dem. I stället för att bara vara hus, blir det hus med en del man särskilt ska lägga märke till. Jag är inte bara ett hus, jag är ett konstverk verkar husen vilja ropa till besökaren.

När jag lämnar utställningen slår det mig att dörren jag fick öppna i början var nog en symbol. Dörren öppnade en dörr till mitt konstmedvetande...

Jenny Isaksson


Artikeln publicerades
2006-03-30 kl.00.00